Ingen bryr sig.

Apple iWord 18 Pro Max

Nu hände det igen. Som så ofta händer när man hamnar i en diskussion på internet och påpekar någons felaktiga användande av ett ord, så möts man av den påstridiga deskriptivistiska devisen att "du kan inte säga att jag gjort fel; språk utvecklas, och om folk använder ordet så här så är det det som är rätt".

Jag kommer aldrig sluta förargas över denna överförenkling av lingvistiska koncept, för den är inte bara felaktig på ett tekniskt plan, utan även rent kulturellt skadlig. En sådan ståndpunkt reducerar våra ord till att vara rent fristående lexikal semantik; det vill säga att om mottagaren förstår innebörden av vad vederbörande ville ha sagt med sina ord så finns det inga andra aspekter att ta hänsyn till, och att det som uttrycktes var fulländat i sin form. Detta faller naturligtvis på sin egen orimlighet, eftersom alla människor kan förstå att om Ulf Kristersson går upp i talarstolen och säger "jag Ulf, nej skatter, skatter dåligt, usch!", så har han inte bara kommunicerat att han ogillar skatter, utan även att han har ådragit sig någon sorts hjärnskada som ytterligare reducerat hans tankeverksamhet från dess tidigare blygsamma nivå, oavsett om dessa ords andemening var otvivelaktig för samtliga åhörare.

Vi väljer alltså inte ord endast utifrån deras rent deskriptivistiskt semantiska nytta, utan också utifrån vad de projicerar om oss (bl.a. vår position i samhället, vår bildningsnivå och våra åsikter) och vad vi tycker om mottagaren (bl.a. vilken nivå av formalitet vi anser oss behöva lägga oss på och om vi bryr oss om att anpassa oss till mottagarens egen kontext och kultur). Här kan vi låna bildspråk från Bibelns Matteus 13:18-23, som ger oss liknelsen om ordet som ett frö som landar i olika jordmån och ger olika resultat. Författaren har den enfaldiga ståndpunkten att bonden kan kasta samma frö på olika jordmån och sedan skylla på jordmånen, när den riktiga slutsatsen torde vara att hans handlande reflekterar tillbaka på honom; det vill säga att han är en bonde som kastar frön som kräver en god jordmån på vägkanten eller på stenig mark i stället. De frön han kastar ut har ett inneboende bruksvärde som vid korrekt användning leder till en god skörd, och om han använder dem på fel sätt så har han ingen rätt att skylla på varken fröet eller jordmånen när hans felaktiga handlande påpekas.

Jag kan ge ett exempel på en diskussion där sådana ståndpunkter varit del av en kulturell erosion. Jag svarade en engelsman som refererade till Finland som skandinaviskt, och upplyste honom om att Finland är nordiskt, men inte skandinaviskt. Svaret jag fick var det förväntade, det vill säga att i England så kallar alla Finland för skandinaviskt, så därför är det inte fel av honom att säga detta, för språk utvecklas och nu är det helt enkelt så. Detta användande av "skandinavien" urvattnar den svensk-norsk-danska kulturella samhörigheten och ignorerar finländarnas egen kultur, men detta är så klart ett förhållandevis harmlöst exempel, eftersom skandinaver och nordbor i nuläget inte har något större behov av kulturellt stöd från engelsmän. Det blir däremot oändligt mycket värre när vi träffar på samma beteende hos en person som vägrar ta hänsyn till en transpersons föredragna pronomen, eller när en auktoritär politisk figur gör anspråk på en folkgrupps kulturella hemland genom att införa ett nytt namn som skriver över den historiska och kulturella kontext som förknippas med folkets egenvalda namn. Att göra motstånd mot en sådan persons ordval kan synas vara meningslöst eller oväsentligt, men det är i själva verket en grundläggande komponent i motstånd mot förtryck.

Det är en brist på sådant motstånd som har hjälpt till att undergräva vårt samhälles solidaritet, där "arbetare" ersatts med "arbetstagare" som placeras under en "arbetsgivare" (en reduktion av någon som säljer sin arbetskraft till en köpare till att istället vara någon som tar arbete från en högre makt som givmilt delar med sig åt en förtryckt behövande och därigenom skapar en omvänd beroendeställning). I stället för att hävda sig i samhället och vidhålla sitt kulturella värde så har gemene man genom denna förändring gett upp sin position och gått in i vad som Gilles Deleuze och senare Mark Fisher m.fl. kallar "kontrollsamhället", ett samhälle där du som person inte är en självständig individ vars unika perspektiv bidrar med lärdom, utan i stället blivit en ständigt kontrollerad och föränderlig pjäs som tvingas in i samhällets zeitgeist via konstant omskolning och tillgänglighet för det som kapitalet önskar utföra. Du är inte längre en arbetare vars värde uppskattas av någon som behöver din kunskap, du är en arbetstagare som snällt tar det som fördelats till dig av högre makter, för annars spottas du ut av samhället.

Reduktionen av arbetaren och dess kulturella kontext till kulturlösa föränderliga verktyg är precis samma process som våra ord tvingats in i. Ditt arbete dikteras av kapitalets behov, ditt språk omdefineras för att legetimera behovet och dina verktyg är under en ständig förändring som är inkompatibel med gårdagen, allt för att framkalla ett artificiellt behov av ytterligare försäljning, omskolning och omdefinering av språk och tankeprocesser, för att den kulturella vikten av dessa ting ska utarmas och därmed bana väg för ytterligare motståndslös förändring och urholkning.

Det enda som låter oss stå emot att förverkas i denna process är att vi motsätter oss på alla sätt vi kan. Att inte inordna oss och låta våra ord förvandlas till en devis för våra förtryckare är en enkel början; ord har makt.