När Fredrik Reinfeldt bad svenskarna öppna sina hjärtan så saknades en viktig detalj. När Stefan Löfven sade att hans Europa inte bygger några murar saknades densamma. De lade grunden för den trångsynta kalabaliken vi ser i dag.
Vad var det då som saknades? Jo, ett åtagande av statligt ansvar för de människor som släpptes in. När Fredrik Reinfeldt sade "öppna era hjärtan" så menade han verkligen era, för hans eget parti hade tydligen inga planer på att konstruera ett gediget system som tog hand om dem, och när Stefan Löfven sade att han inte ville bygga murar hängde en fråga i luften; vad var det som Stefan Löfven ville bygga i stället?
Facit säger oss att dessa människor skulle komma att lämnas vind för våg och "integreras" med hjälp av svenska hjärtans ideella godhet och utsugarkapitalisters vinstintresse. Dessa stackars människor skulle lagras på hög i Bert Karlssons genomcyniska asylboenden och få sin dagliga dos av medmänsklighet levererad av de svenskar vars hjärtan satt på rätt ställe, som ställde upp ideellt med klädinsamlingar, språkcaféer och en gnutta svensk gemenskap. De stora partierna fick det de ville; en fattig, desperat underklass som är nyttig att ha till hands när löner ska dumpas, som staten själv lämpade av till dem som endera offrade sig frivilligt eller kunde tjäna pengar på dem.
Resultatet ser vi i dag, exemplifierat av den enorma kalabalik som uppstått kring Mohamed Abdukardir Ali (V). Hans val in till Riksdagen, sponsrat av en förvånansvärd mängd personröster som misstänks komma från hans umgänge i somaliska invandrarkretsar, är ett symptom på hur vår migrationspolitik i över tio år har gått från cynisk slapphet till att fokusera på kvoter och ständigt åtstramande krav i stället för ansvar och rationalitet. Att Sverige har sådana stora utanförskapsområden att deras invånare kan gå ihop och skicka en (till synes) av Vänsterpartiet ogillad kandidat till Riksdagen borde vara en skrämmande illustration av hur misslyckad integration leder till vi-och-dem-samhällen-i-samhället, som är helt ogenomträngliga för det svenska samhället i stort.
Att det nu är Vänsterpartiet som får ta all kritik för det som inträffat är ett resultat av att händelsen flyttats ur denna historiska och kulturella kontext. Att många människor som gemene man anser vara missanpassade eller radikala väljer Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna är inte konstigt; dessa människor som står utanför höger-vänster-spannet eller är politisk aningslösa löper stor risk att bli enfrågeväljare som tittar på Riksdagspartierna och sluter sig till det som delar deras mest angelägna ståndpunkt, och dras då till ytterkantspartierna som oftast har de starkast uttalade ståndpunkterna. Vänsterpartiet blir då speciellt utsatt, eftersom det är det parti som vill ta det ansvar som Socialdemokraterna och alla till höger om dem inte tagit, och drar därför till sig alla som fallit igenom dessa sprickor i integrationsprocessen, människor som inte är en del av samhället i stort. Att då skylla dagens problematik på Vänsterpartiet och säga att de borde haft en orwellsk kontroll över vilka som stod att vinna på dessa utanförståendes röster är en absurd slutsats; ansvaret borde ha tagits långt tidigare, av större aktörer, och det vi ser nu är endast symptom av ett misslyckande som pågått länge.
Den enda vägen ur denna knipa är att behandla varje invandrande människa som någon som kräver ett anpassat, mänskligt mottagande, och att därefter stå bakom ett sådant upplägg med de resurser som krävs. Förhållandet mellan dem som tas emot och resurserna som krävs för att ta emot dem måste vara i balans, men det är inte den enda dimensionen i denna ekvation. Det är för mig helt chockerande att just värdighetsfrågan i denna avvägning aldrig får fokus, utan att debatten i stället landar i endera den rasistiska ståndpunkten att invandrare från vissa länder helt enkelt är värdelösa, oföränderliga och inte har här att göra, eller att vårt mottagande av dessa människor ska behålla samma otillräckliga kvalitet via en rent ekonomisk justering av förhållandet mellan kvot och budget. Den ena ståndpunkten är avskyvärd på ett medmänskligt plan, och den andra behandlar symptomet utan att ta tag i det lika medmänskligt bristfälliga system som ser på invandrare som ett ekonomiskt problem som ska sättas under press genom ett vinstdrivande maskineri.
Staten, var god öppna ditt hjärta och bygg ett hållbart, medmänskligt samhälle.
21 september 2026
Nu hände det igen. Som så ofta händer när man hamnar i en diskussion på internet och påpekar någons felaktiga användande av ett ord, så möts man av den påstridiga deskriptivistiska devisen att "du kan inte säga att jag gjort fel; språk utvecklas, och om folk använder ordet så här så är det det som är rätt".
Jag kommer aldrig sluta förargas över denna överförenkling av lingvistiska koncept, för den är inte bara felaktig på ett tekniskt plan, utan även rent kulturellt skadlig. En sådan ståndpunkt reducerar våra ord till att vara rent fristående lexikal semantik; det vill säga att om mottagaren förstår innebörden av vad vederbörande ville ha sagt med sina ord så finns det inga andra aspekter att ta hänsyn till, och att det som uttrycktes var fulländat i sin form. Detta faller naturligtvis på sin egen orimlighet, eftersom alla människor kan förstå att om Ulf Kristersson går upp i talarstolen och säger "jag Ulf, nej skatter, skatter dåligt, usch!", så har han inte bara kommunicerat att han ogillar skatter, utan även att han har ådragit sig någon sorts hjärnskada som ytterligare reducerat hans tankeverksamhet från dess tidigare blygsamma nivå, oavsett om dessa ords andemening var otvivelaktig för samtliga åhörare.
Vi väljer alltså inte ord endast utifrån deras rent deskriptivistiskt semantiska nytta, utan också utifrån vad de projicerar om oss (bl.a. vår position i samhället, vår bildningsnivå och våra åsikter), vad vi tycker om mottagaren (bl.a. vilken nivå av formalitet vi anser oss behöva lägga oss på och om vi bryr oss om att anpassa oss till mottagarens egen kontext och kultur) och mycket annat, som är underförstått i vår kulturella kontext. Här kan vi låna bildspråk från Bibelns Matteus 13:18-23, som ger oss liknelsen om ordet som ett frö som landar i olika jordmån och ger olika resultat. Författaren har den enfaldiga ståndpunkten att när bonden kastar samma frö på olika jordmån bör han sedan skylla på jordmånen, när den riktiga slutsatsen torde vara att hans handlande reflekterar tillbaka på honom – det vill säga att han är en bonde som kastar frön som kräver en god jordmån på vägkanten eller på stenig mark i stället – precis som dina ordval reflekterar tillbaka på dig och din hållning till samhället. De frön han kastar ut har ett inneboende bruksvärde som vid korrekt användning leder till en god skörd, och om han använder dem på fel sätt så har han ingen rätt att skylla på varken fröet eller jordmånen när hans aktioner leder till missväxt.
Dessa kulturförnekande ordval är något som sker ständigt; inte bara på internet, utan även i hur samhället betingar oss att uttrycka oss i stort. Som exempel kan jag dra till minnes när jag svarade en engelsman som refererade till Finland som skandinaviskt, och upplyste honom om att Finland är nordiskt, men inte skandinaviskt. Svaret jag fick var det förväntade, det vill säga att i England så kallar alla Finland för skandinaviskt, så därför är det inte fel av honom att säga detta, för språk utvecklas och nu är det helt enkelt så. Detta användande av "skandinavien" urvattnar den svensk-norsk-danska kulturella samhörigheten och ignorerar finländarnas egen kultur. Detta är så klart ett förhållandevis harmlöst exempel, eftersom skandinaver och nordbor i nuläget inte har något större behov av kulturellt stöd från engelsmän. Det blir däremot oändligt mycket värre när vi träffar på samma beteende hos en person som vägrar ta hänsyn till en transpersons föredragna pronomen, eller när en auktoritär politisk figur gör anspråk på en folkgrupps kulturella hemland genom att införa ett nytt namn som skriver över den historiska och kulturella kontext som förknippas med folkets egenvalda namn. Att göra motstånd mot en sådan persons ordval kan synas vara meningslöst eller oväsentligt, men det är i själva verket en grundläggande komponent i motstånd mot förtryck.
Det är en brist på sådant motstånd mot det kapitalistiska samhällets betingelser som har hjälpt till att undergräva vårt samhälles solidaritet, där "arbetare" ersatts med "arbetstagare" som placeras under en "arbetsgivare" (en reduktion av någon som säljer sin arbetskraft till en köpare till att istället vara någon som tar arbete från en högre makt som givmilt delar med sig åt en förtryckt behövande och därigenom skapar en omvänd beroendeställning). I stället för att hävda sig i samhället och vidhålla sitt kulturella värde så har gemene man genom denna förändring gett upp sin position och gått in i vad som Gilles Deleuze och senare Mark Fisher m.fl. kallar "kontrollsamhället", ett samhälle där du som person inte är en självständig individ vars unika perspektiv bidrar med lärdom, utan i stället är en ständigt kontrollerad och föränderlig pjäs som tvingas in i samhällets zeitgeist via konstant omskolning och tillgänglighet för det som kapitalet önskar utföra. Du är inte längre en egen person vars värde uppskattas av någon som behöver din kunskap, du är en arbetstagare som snällt tar det som fördelats till dig av högre makter, för annars spottas du ut av samhället.
Reduktionen av dig och din kulturella kontext till ett kulturlöst, föränderligt verktyg är precis samma process som våra ord tvingats in i, och resultatet förstärker sig självt. Du dikteras av kapitalets behov, ditt språk omdefineras för att legetimera behovet och dina verktyg är under en ständig förändring som är inkompatibel med gårdagen, allt för att framkalla ett artificiellt behov av ytterligare försäljning, omskolning och omdefinering av språk och tankeprocesser, för att den kulturella vikten av dessa ting ska utarmas och därmed bana väg för ytterligare motståndslös förändring och urholkning.
Det enda som låter oss stå emot att förverkas i denna process är att vi motsätter oss på alla sätt vi kan. Att inte inordna oss och låta våra ord förvandlas till en devis för våra förtryckare är en enkel början; ord har makt.